Svärmning är bisamhällets naturliga sätt att föröka sig, detta behövs för att kompensera för de samhällen som inte klarat vintern eller kanske fallit offer för björnen. Att ge bina ett nytt fräscht bo utan de mikrober och insekter som kanske förpestat tillvaron för ursprungssamhället är säkert även väsentligt.
För biodlaren är det ett otyg som krånglar till allt och minskar honungsskörden till hälften eller mindre. Annat var det förr på halmkupornas och bistockarnas tid, svärmarna behövdes för att ersätta de samhällen som avlivades för att få tag i honungen. På den tiden var dessutom vårt skånska landskap nära skoglöst och ljunghedarna stora och många. Just draget på ljung är det enda där svärmning inte behöver vara en nackdel, det sena draget har gett tid för svärmar och modersamhällen att växa till så de alla kan samla bra med honung. Mycket svärmning var alltså viktigt på den tiden och man importerade en hel del bidrottningar från Luneburgheden just för att bina där var berömda för sin svärmvillighet. Generna från dessa hedbin lever fortfarande kvar i våra svenska lantrasbin. Svärmförhindrande åtgärder på sådana samhällen lyckas väl kanske till en tredjedel, en tredjedel blir så misshandlade vid svärmförhindrandet så honungsförlusten blir lika stor som vid svärmning, fördelen är att man fått ett extra samhälle i processen. Den sista tredjedelen svärmar ändå, det är ju årets höjdpunkt för bina och svärmningen är ju något alla bin engagerar dig i helhjärtat och med stor glädje – undrar bara hur de utser vem som på följa med svärmen ut.
Att avla fram bin med låg svärmlust är svårare än att selektera på många andra egenskaper och vid utkorsning av bra renavlade bin, som ju sker när drottningarna inte paras på parningsstation, är ökad svärmlust en av de först noterade effekterna.
Minimal svärmning hos välskötta bisamhällen är främst resultatet av följande faktorer;
- Renavlade bin selekterade för låg svärmlust,
- Utökning av utrymme i bisamhället i rätt tid till en storlek som matchar drottningens fruktbarhet, både stort yngelrum och skattlådor.
- Unga drottningar – andra och tredje året ökar svärmlusten,
- Tur med vädret, svärmningslusten tar ofta fart vid perioder av dåligt väder under senare delen av maj-början av juni – inget drag, inga utslitna dragbin plus massor av nyckläckta bin, och alla mest sysslolösa.
Hur vet jag då att mina bin vill svärma? Jo bina börjar bygga svärmceller – alltså stora frihängande drottningceller. Ibland mitt på kakor med yngel, oftare i glipan mellan vaxkaka och nedre ramlisten och gärna i hörnen nere. Och ofta från vildbygge mellan ramarna när yngelrummet har två våningar.
Första steget är att bina drar upp cellkoppar, normalt av samma färg som vaxet i kakan som cellen sitter på. I svärmtider, alltså senare delen av maj och fram till midsommar, finns sådana i de flesta samhällen och säger inte så mycket om samhället verkligen vill svärma. Cellkoppar som är inaktiva har en jämn slät och rätt tjock kant. Kan se ut så här;
Steg två är när det finns bestiftade cellkoppar, ett allvarligare tecken, nu är drottningen med på notorna. Ofta blir det inget av detta hellre, de klokare arbetsbina plockar ofta bort äggen, kanske när nektardraget tar fart en vacker dag. För att se det lila ägget petar man lättast av en bit av väggen på cellkoppen.
Tredje steget är att ägg blir kvar så de kläcks, vilket händer på den fjärde dagen, och bina börjar mata den lilla larven med drottninggelé. 
Nu är läget allvarligt och svärmlusten är säkert identifierad. Fortfarande rätt vanligt att bina ångrar sig och tar bort en 
liten larv men alla sådana här begynnande drottningceller måste tas bort. Om man lyckas helt med det skjuts svärmningen upp i fyra dar, blir draget bra och binas plats har utökats tillräckligt räcker det ofta för att svärmtröga bin ska ge upp svärmtankarna. Som syns på fotot börjar cellkoppen nu ändra form, bina förlänger den, kanten ser raggig ut under tiden det byggs på den och vaxet börjar nu bli nytillverkat och ljust.
Nästa steg är att cellkoppen byggts ut till en öppen drottningcell, den är nu långsmal, 
knottrig och tydligt nedåtriktad med öppningen nedåt. Larven ligger på ett tjockt lager mat, vit drottninggelé, och bina är fullt upptagna med att mata och pyssla om cellen. Därför är den ofta täckt av en klase ambin som gömmer den för biodlaren. Att ta bort dem alla är viktigt men kräver att biodlaren blåser eller petar bort bina i alla små biklasar, och ändå är det svårt att hitta dem alla. Drönarceller i vildbygge och kakhörn är lätta att förväxla med slarviga och inklämda drottningceller så även några sådana osäkra får tas bort. Larven växer jättesnabbt och ca fyra dagar efter att larven kläcktes är den klar att påbörja förpuppningen. Bina lägger då på ett vaxlock över öppningen och larven spinner på 
insidan av cellen en silkeskokong. En kort tid äter den av den inlagrade drottninggelén, den när omvandlingen börjar är det fasta. Att cellen täcks är ett magiskt tecken för de svärmsugna bina, nu är en ny drottning säkrad och med början den dagen kan svärmen gå ut vid första soliga tillfälle. Svärmcellen är väldigt känslig för nedkylning och skakning sedan larven, hängande i tunna silkestrådar, börjar omvandlingen till en drottning. Först de sista två dagarna före kläckning tål den att skäras ut och hanteras, kanske för att göra en avläggare. I sådana fall används normalt flera drottningceller för att vara på den säkra sidan. 
Det finns ju så många att ta av, ofta uppemot en tjugo i ett svärmsamhälle. Har vädret inte varit bra kan det hända att första drottningen är kläckfärdig redan innan svärmen går ut. Drottningutvecklingen som puppa tar 8-9 dagar, lite beroende på temperatur. Färdiga drottningar ligger då kvar inne i sina celler av rädsla för att komma i slagsmål med den gamla drottningen. De har då redan bitit av ett lock i cellkokongen men inte öppnat mer än att de får ut tungan för att tigga honung av arbetsbina. Vid störningar, exempelvis att biodlaren öppnat upp kupan, kan många drottningar krypa ut inom några minuter.
skogsbi 